HannaIdaMargareta

Jag och mina bästa två kompisar, A & S, tittar massor, eller numera, tittade på skräckfilmer. Större delen av förra höstlovet satt vi och tittade på skräckisar. Vi har sett det mesta faktiskt.
Men skräckfilmer som det bara slaktas i och så är inte våran grej, utan det ska vara läskigt, så att man hoppar till och skriker massor, det ska vara överraskande och spännande, helst så att man vet mer än karaktären. Och vi sitter ju och trissar upp varandra hela tiden. Och vi alla blir rädda för samma saker, helt otroligt. Alla blir superskrämmda av små barn i japanska skräckfilmer tex. Jag har en enorm fobi för clowner (usch, mår illa bara av att skriva ordet), och detta medför ju att jag aldrig i mitt liv vill se It, men ändå på nåt vis vill jag se den eftersom det vore skräcken av skräck för mig, men jag är inte så säker på att jag skulle överleva det.
Hur som helst, jag & A satt och diskuterade detta nyss och båda insåg vilka fegisar vi har blivit! Ingen av oss vill se en skräckis igen, för vi blir så satans rädda. För ett år sedan såg vi iprincip all skräck som kom i vår väg och nu så vågar vi inte. A tror att det kan vara något slags tonårshormon som gör det ;) hahaha, mycket möjligt alltså.
Nej detta måste det bli ändring på.
Den senaste skräckfilmen jag såg var El Orfanato (Barnhemmet på svenska), det var i slutet av april. Den är verkligen hur bra som helst! Otrolig berättelse och förskräckligt skrämmande scener då och då. Men även om du inte gillar skräck så bör du se den, för fy tusan vad bra den var. Utan tvekan en av mina favoritfilmer, alla kategorier!